Har inte gjort min blogg ofentlig för mina vänner el familj fören nu i helgen.
Dom som känner mig vet att min familj är jehovas vittnen och att mitt val av  hur jag lever mitt liv inte direckt är populeärt.
Därför har jag valt att inte tex länka från facebook el msn. Orkar inte ta å dikutera me dom.
Nu efter några månader hoppas jag på att de värsta har lagt sig och att dom axepterar de valen jag har gjort.

Jag började blogg som en kul grej först men sen efter ett tag så blev de som en avkopling att bara sätta sig läsa/skriva bloggen.
 Nu känns de viktigt att dela med mig av mitt liv här uppe i umeå å min vardag även om det är 110 mil mellan vbg/fbg *mitt älskade hem å städer*- umeå.

Ska berätta lite om min bakgrund och de livet jag hade innan.....

Som sakt så är min familj jehovas vittnen och väldigt vet inte hur jag ska förklara egen siniga är kanske inte det räta ordet men dom lever i en väldigt skyddad och egen värld.

Inerst inne är jag glad att jag har haft den fostran och del av uppväxten, men en annan sida så hade jag kanske inte gjort vissa val bara för att det ser bättre ut för familjen utot och att folk kanske inte kommer snacka lika mycke.

För några årsen så förlovade jag mig med en svensk kille. Borde ha lyssnat på vänner och dom som känner mig sen jätte länge men nepp. Självklart hade jag kännslor för denna killen men mycke var för att det ser inte bra ut att va tillsamans med en kille i nästan två år utan att förlova sig och igentligen gifta sig.
Detta är inget som någon erkänner men man känner blikar och komentarer i sin rygg och nacke och att dom pratar *tyst* runt sig.
Och dom som verkligen känner mig vet att de skulle aldrig funka i längden för mig att vara tillsammns med en svensk man/kille;) lite på skämt å sido hehe.
Men som allt i min närhet kunnde förut se så tog det slut och det blev en tid som var en av dom värsta i mitt liv, det hela har slutat med besöksförbud och många resor fram och tillbaka.
Jag tackar från hela mit hjärta som har funnits där och som verkligen har stelt upp.

Jag träffad en kille förra vintern men de känndes inte bra så vi bröt men jag valde att berätta för min familj. Kännde att jag kan inte hålla på å gömma mitt liv när jag är 21 men som sakt det vart ju inte de änklaste.
Så i våras så träffade jag en persisk kille (han har bott i sverige hela sitt liv)  och är mer norrlänsk än vissa andra kompisar här uppe;) genom gemensama kompisa då valde jag att inte säga något fören sent i sommras början av hösten. Trodde inte att jag skulle våga el orka börja om på nytt.
Men allt har bara flytit på och de började känndes pirrit och bra utan att man tänkte på de el sökte efter det.
Självklart har det inte varit lätt från min släkt sida. Det har vart mycke prat och komentarer vissa har jag till å med slutat prata med helt dom jag verkligen trodde förstod mig men icke.  det är dom som har vänt en ryggen.  men något jag har lärt mig under åren så är det att man kan inte leva efter alla andra och heltiden tänka vad kommer andra att tänka säga och tycka?? man måste följa sina egna vägar och hjärta.
Nu har jag hitta hem hos min pojkvänns familj och här kan jag vara mig själv och han förstår mina takar och vederingar även om han ibland tycker att jag har lite väl udda vederingar för att va svensk;) heheh tex. Jag frågar alltid om de gå bra om jag gör något el vad jag har på mig el vad jag gör. ;) de är svårt att lära gammal hundar sitta hahhahah.

Nu vet ni lite mer av mig.