Det har blivit ganska mycke skrivande idag.
Jag har fått en period nu som alla tankar bara kommer och jag vet inte riktigt hur jag sak behandla dom.

Ska till pysckologen på fredag å bolla mina tankar.

men just nu så e det bara att skriva som jag får en rak bild själv hur det är.
Tänker mycke på hur det har blivit så här snätt med min sida av familjen och släkten??

Jag har sakt upp all kontakt med mina morbro/morbröder "messt  en som har sina komentarer"
Det känndes som det bästa valet. Först tänkte jag bara ge dom tid å jag intala mig att det inte var så allvarligt men nu har det gått tre månader sen jag prata el smsa med någon av dom. vi bor 40 min fårn varandra.

Min mormor har jag inte hört något från sen innan jul:( dom som känner mig vet att jag har stått min mormor jättte nära det är hon som har tagit hand om mig och som har vart där för mig). Men ska det bara vara jag som hör av mig och visar intresse?? Jag tycker inte det och Saman säger att det är hon som har gjort sitt val och vi får axeptera det och att vi lever vårt liv tillsamans och låter inget sådant komam imellan oss.

Jag vet att det var OTROLIGT dumt att förlova mig när jag var 18 men att alltid känna blickar i nacken och ord bakom en som säger att det är fel att visa sig med en kille eller va tillsammans med en kille om man inte bevisar att det är allvar. Det blir tillslut att man gör något som man inte har pratat el tänkt igenom. (så blev det för mig)

jag trodde inte häller att det skulle bli att vi sepererade efter 1,5år förlovning och 2,5år tillsamans,
det som hände var att jag fick en panik attak som var värre en vad jag kan förklara och som skrämde skiten ur mig."nu i efterhand vet jag att det var en varning som kroppen sa ifrån" jag hade inget bra liv med honom jag modde inte bra jag var så nertryckt att jag inte förstod det själv.

trodde att det skulle bli bättre efter att jag lämnade p men nepp det blev 100 gånger värre allt hände jag bara gick å väntade på att han skulle stå där utanför. Jag hade jämt låsa dörrar fönster allt jag kunde komma på jag hade ofta kompisar hemma el var borta hos någon. Allt för att inte vara hemma i Min lägenhet. Där det gick å hitat mig.

Nu efter snart två år hoppas jag att det är över av hela mitt hjärta. jag har fått en ny chans :) träffat en kille som jag verkligen känner mig TRYGG, ÄLSKAD och FÖRSTODD med. som jag kan prata om allt som jag kan gå till när jag är ledsen,glad el arg. någon som alltid är där för mig som stötta mig i dom besluten jag fattar själv och även honom jag fattar beslut med .  p har fått sin dom av tingsrätten jag har på papper att inget var mitt fel. Det blev bevisat i onsdags.

Det som sakt har hänt i allt detta som igentligen skulle kunna vart ett bra slut nu är att jag har ingen kontakt med min sida av släkten. Jag pratar med mina bröder varje vecka och mamma å jag smsa ibland mer änså är det inte och då är det verkligen ett framsteg i allt negativt.

vet att detta kan va drygt el lågnt å läsa men det gör att ni får en bild av mig oxå. :)

god natt


Love you