Jag är en människa som verkligen kan tänka sönder saker å ting.
Igår natt kom det bara helt plötsligt att jag å saman kommer att va från 60 till 110 mil ifrån varandra större delen av sommaren :s

Jag fick svar förra vekan att jag får heltid nere i varberg i sommar på ett boende.
Har inte tänkt så mycke på det är bara skönt att veta att man kommer käna bra med pengar i sommar.  Vi åker till Iran i oktober/ November och det kommer va skönt att inte behöva tänka på hur mycke vi kommer ha å röra oss med när vi är där nere.

Men som sakt inatt kom det som en blixt att vi kommer defenetivt inte att träffas så mycke. Saman ska försöka komma ner en vecka och så ska vi se om vi kan mötas upp i stockholm.

Det var så här förra sommaren med men då var det inte lika seriöst och fortfarande ganska nytt så det kändes inte som någon bigdil. vi viste ju att det är ju bara två månader.
Nu handlar det om tre månader och ett årsen vi träffades . börjar tvecka om jag inte ska ringa och säga att jag inte kan ta jobbet:( Saman säger att vi klarar det, och självklart klarar vi det men frågan är hur hårt det kommer att ta på en? e det bara jag som sakt tänker i alla sjuka banor?? eller är det ett stort val som jag/vi har gjort? jag vet inte. Vi pratade igenom det ganska bra igår och det kändes bra när jag somnade. 
 Vi båda vet att det kommer va jobbit viss stunder men vi har inget imot oss som säger att vi inte kommer att klara det.

Inget bli lättare för mig när jag har panilångesten som ligger och spökar varge dag men men vi se va som häner:)